golfsnack

Egentligen är det nog lite för långt att åka för att spela golf ett par dagar. Från Göteborg till Öland alltså, 40 mil enkel väg. Men vissa ställen är värda det. Ekerum är ett sådant ställe. Redan när man kör genom Kalmar känner man hur magen börjar vibrera av förväntningar. (Kalmar är ett häftigt ställe där det ligger precis vid havet...) Under färden över Ölandsbron njuter man sedan av utsikten och den här gången givetvis av det fantastiska vårvädret. De sista milen upp mot anläggningen går genom Ölands vackra platta natur. Allvaret. Efter orten Rälla dyker de första golfhålen upp på vänster sida. "Där är det där monstret" säger någon i bilen när man ser greenområdet på Långe Jans 14:e hål. Ja, där kan man ställa till det, tänker jag och får minnesbilder jag inte vill ha av missade utspel och hopplöst harvande i greenbunkern. Föga anade jag väl att det där med bunkrar och harvande var nåt som låg framför mig då, men det är en annan sak.

Ekerums flotta anläggning visualiseras på slätten. Vita, långa 3-vånings lägenhetsbyggnader. Bara tanken på att ännu en gång få bo där ett par nätter gör mig faktiskt glad. Jag minns första gången jag såg det. Tyckte det såg alldeles för lyxigt och pråligt ut. Det räckte med ett besök för att ändra åsikt. Jag tycker Ekerum är något så motsägelsefullt som en alldeles lagom lyxanläggning. Snyggt, fräckt, genomtänkt och klubbhuset har stor "golfkänsla". Trevligt bemötande såklart, god mat i nyligen ombyggd restaurang, fint boende som tidigare sagt med utsikt över Långe Jans öppningshål från lägenheterna och därbortom... havet.

Golfbanorna är oerhört utmanande. Ganska långa. Stora, vågiga greener. Mycket bunkrar. Jag gillar inte bunkrar. Det har framgått nu va? Till i år har man i alla fall bytt de avslutande 9-hålsslingorna så Långe Jan fått Långe Eriks tidigare avslutning och tvärt om. Intressant. Detta gör att Långe Jan blivit den NÅGOT "lättare" banan enligt vårt sätt att se. (Enligt slopen också.) Men båda banorna är kul och VÄLDIGT utmanande att spela.

Vi hinner 18 hål på Långe Jan innan det blir mörkt. Vi är lite sega efter bilresan. Max packar upp sprillans nya klubbor ut kartonger, papper och plast och är givetvis inte kompis med alla spakarna med en gång. Bl a far ett och annat utslag med drivern i märkliga riktningar. Dave är väl den som hittar sitt spel snabbast. Kanske beroende på att han faktiskt både tränat och spelat en hel del redan... Mike brottas med sin förbannade driver. Det vill sig INTE. Han ger med jämna mellanrum upp och spelar järn från tee istället. Själv känner jag mig mjuk i kroppen och harmonisk. Tycker det är kul, även om jag inte får någon särskilt bra score. Känner inte av att jag för tillfället nekar mig själv mycket av livets goda vad gäller mat och dryck. (Tro mig, det kändes konstigt att sitta kvar i bilen med min kostersättning medan de andra käkade "Dagens" på en restaurang på vägen ner.) Men nu känns det fint. Hade jag vetat hur det skulle bli sen, under de andra dagarna, hade jag nog försökt göra som Kjell Enhager försöker förmedla att man ska göra, nämligen att fånga känslan, ta den tillvara och försöka använda den när det känns mindre bra.

Alla kämpar vi med längden på våra puttar på de stora, ondulerade greenerna. Det är kvällsfuktigt, lite "långhårigt" så här på söndagskvällen och trögt. Svårt att "koma nära", ge sig själv chansen att sänka.

Men vi är nöjda, mycket nöjda när vi kommer in. De andra drar iväg till restaurangen för en bit mat, jag går till lägenheten. Skall mixa ännu en soppa till "middag"...