golfsnack

December – och inte tänker man mycket på golf just nu. Inte att SPELA golf i alla fall. Att man sedan lever med golf mer eller mindre varenda dag, det är ju en annan pilsner.

(Tiger kanske önskar att han, trots alla timmars träning och tävlande, spelat ÄNNU mer golf så han inte hunnit med andra saker, vem vet?)

För egen del blev finalen på 2009 års golfande en kylig tripp till Skåne. 36 hål på Båstads GK i närmare 20 m/s vind och endast 5º ”värme” Det gav oss ju inte känslan av högsommar direkt. När man sedan missat att packa ner swingen i bagen innan man åkte hemifrån, ja då blir det inte mycket till spel…
Kämpade i alla fall, under frustration och eder, och efter att (ÄNTLIGEN) ha hålat ut på Nya Banan (spelade Gamla på förmiddagen) på sen eftermiddag blev vi samtliga stående i duschen, och jag förstod då vad min kära sambo menar när hon hävdar att
”Varmvattnet är Guds gåva till mänskligheten.”
Hur länge jag än stod där under det strilande vattnet tycktes jag inte kunna få in någon värme i kroppen. Jag frös ända in i märgen – i flera dagar! Kläder efter väder? Jag vet… Trots detta, skall jag med GLÄDJE återvända till Båstad och spela igen, framför allt Nya Banan som var en riktigt trevlig sak där den klättrade längs Bjärehalvöns sluttningar!

Ändå – alltså trots stelfrusen benmärg och ”loss of swing” – så blev det 18 hål till dagen efter. På Vinbergs GK i sol. Inte mycket varmare, och nästan lika blåsigt, men SOL!

Det kändes trots allt bra att få gå den rundan efter Båstad. För bortsett från att det var en mer positiv golfrunda, så är det ju så, att är det något man sitter här runt lucia och funderar på så är det ju om det bara är ett förvirrat barndomsminne eller om det faktiskt FINNS en sol någonstans däruppe i allt det kalla grå. En sol som värmer. Och som kan få en att längta ut på golfbanorna igen. Troligtvis kommer den väl tillbaka. Och lika dum som man varit varje år hittills, så står man väl någonstans, på någon vårgrön banas första tee, med lika stort hopp om att kommande säsong skall bli säsongen då ALLT stämmer och man spelar golf som Tig…

Ja OK då, GOLF som Tiger, det andra strulandet kan han få ha för sig själv!

GOD JUL och GOTT NYTT GOLFÅR 2010!

Jag har haft paus. I golfandet alltså. Jo, tro det eller ej, man KAN ha det, fast det är säsong.

Ibland har man inte tid, ibland inte lust. Min paus den senaste tiden är en kombination av båda sakerna.

Men i veckan som gick var det en sorts darrig nypremiär. Och då på nyspolad bortais. Alltså inte hemma på kris-Öijared (känns tråkigt att gå på möten om rekonstruktion och ackord, men detta är också en verklighet i Svensk Golf av idag…) utan på Perstorps GK i Skåne. En pärla jag inte varit i närheten av tidigare, än mindre spelat. Men nu är det gjort, och det var en mycket trevlig bekantskap som jag varmt rekommenderar!

I veckan klafsade jag även runt St Jörgen GK  i Göteborg. Kan bara konstatera att vare sig banan eller mitt spel var till sin fördel.

Nog snackat om det. Typ…

Sommar.

En veckas bilsemester i Halland, Skåne och Blekinge.

Golfbanor i vart och vartannat vägskäl.

Sol. Varmt.

UTOM när jag passerade Båstad GK som var den bana jag eventuellt skulle spela.
Dock inte i det vräkregn som bjöds när vi passerade infarten till klubben uppe på Hallandsåsen i måndags...
Sorry.

Men jag kan ju inte säga annat än att jag vill återvända en annan gång och då spela ett flertal av alla de banor jag nu bara körde förbi...

Stannade till i regn och rusk vid Viken norr om Helsingborg där stadens stolta golfbana ligger,
Blev spelsugen som tusan...
Tog en bild. Ingen aning om vilket hål, men som sagt...
Dit vill jag tillbaka...
Såg spännande och fint ut precis vid havet...

Och ett nytt GRATTIS till Dave.
Hans tredje Ess kom på hål 12 i årets Herr-KM på Öijareds Gamla.

Jag får se till att göra mitt första snart...

36 mestadels blöta hål på Ryfors fina men ack så ondulerade, kuperade och allt annat än förlåtande bana. Med en swing som gjorde allt. Utom fungerade. Man gödslade med märkliga och hopplösa lägen. Och dubbelbogeys. Bl a.

Dagen efter, 36 hål igen. På Sand GC. Resans "peak". En lätt uppsträckning på rangen (Tack, Max) betydligt bättre väder och... jag skall gärna åka dit igen. Snacka om näst intill utomjordisk upplevelse. En seasidebana - mitt i skogen! Så coolt. Och vill ni putta på SNABBA greener? Ja, då vet åtminstone jag vart man skall åka...

Jag åker gärna till Ryfors igen också, för den delen. En riktigt fin, omväxlande och utmanande bana. Ett antal "pulshöjande" backar men mycket värd ett besök!

Semestervecka vid liten insjö mitt i den Östergötländska skogen. Inte en golfbana så långt ögat når. Inte ens en plätt klippt gräsmatta, bara skogstomt. Inte mycket golf då kan man tycka.
Men. En medtagen järn-8, lite fantasi och en öppen plats bland granbarren där det går att svinga fritt, så kan man bli riktigt bra. På att slå ut kottar i vattnet, alltså. Grankottar. Med både fade och draw.
Vad man nu skall med den kunskapen till?

Att man sedan, när man - efter närmare 30 mil i bil genom svenskt sommarösregn - når hemmet och genast åker till klubben och spelar 2 x 18 hål inom loppet av 18 timmar, snabbt inser att det tyvärr är STOR skillnad att slå på en kotte eller på en golfboll, för de "vita små svinen" (Max-uttryck) är mycket svårare att kontrollera än grankottarna är ju ett brutalt faktum man tvingas konfronteras med. Det gick i alla fall bättre efter ett tag.

Hoppet lever, åtmonstone lite grann, inför Smålandstrippen (Ryfors och Sand) nästa vecka.

Det börjar bli OK på konditionsfronten i alla fall konstaterar jag lite stolt. Det lönar sig att vara enveten i "löpspåret".

Jag vill passa på att framföra mina gratulationer till Dave som gjorde sin andra HIO i veckan på Lysegårdens 15:e. Påstår han själv i alla fall. Jag var ju inte där, så jag såg det ju inte... Okänt hur det gick till, men känner jag honom rätt kommer jag att få veta det.

Avslutningsvis måste jag ju konstatera att jag läser på min mail och i lokalpressen om att min kära klubb Öijared har stora ekonomiska problem. Kan väl inte påstå att jag är jätteförvånad, men det är riktigt tråkigt att denna fantastiska golfanläggning skall behöva ha det så tungt. Få ställen i Golf-Sverige kan matcha Öijared vad gäller upplevelse av golf, natur och miljö. Det är bara att hoppas att Öijareds styrelse och klubbledning hittar vägar att lösa problemen.

Det blev lite semester. Inte från golf, inte helt och hållet i alla fall, men det blev en ytterst ofrivillig paus i bloggandet. 2 veckor på annan ort med total avsaknad av Internetuppkoppling. Inte lätt att blogga då...

Men nu hittade jag minsann ut på Nätet.

Golf på semestern är ju något man drömmer om att få spela. Ofta tänker man detta. Mycket vill man spela. Och bra givetvis. Och...

Ibland får man vara nöjd att få spela alls.

14 dagar ledigt och då kan man tycka att det borde ha blivit en 4-5 rundor, men icke så. Ja, rundor har det blivit. I löpspåret. Betydligt fler än 4-5 också faktiskt, men turf har jag bara hunnit med att trampa en gång.

Möte med grabbsen var inplanerat. Skaftö GK målet. Tyvärr kunde bara Mike komma, men vi hade en väldigt trevlig runda ändå, när vi gick en lätt blåsig och småmulen eftermiddagsrunda med 2 Skaftömedlemmar. (Som vi ofint nog besegrade i en synnerligen prestigefull bästboll/sämstboll.)

Mike öppnade föga imponerande med trippel, dubbel, bogey och det får anses som helt OK att han till slut landade på 13 över.

Själv slapp man riktiga magplask, dvs bara par och några bogeys, (inga birdies ville i heller i o f s), så 7 över är riktigt bra. Vore en lögnare om jag sa nå´t annat än att jag är nöjd!

Nu blir det troligen golfpaus ett tag igen (någon vecka i alla fall) innan vi skall åka till Småland. Får se hur många vi blir. 4 eller 5?

Sand Golf Club är i alla fall utlovad (+ någon/några fler banor) och det skall bli MYCKET spännande! Återkommer GIVETVIS med rapport om vad man ställde till och hur vi upplevde detta äventyr.

Får nog putsa klubborna (= träna något) innan dess.

Golf i stark värme låter väl skönt?

Visst.

Under förutsättning att:

- Du har med dig tillräckligt med vatten ut på banan. En sommardag med upp mot 30 grader i skuggan behöver du dricka 4 - 5 LITER vatten för att hålla vätskebalansen...

- Du har haft tid, ork och vett att använda solskyddsmedel...

- Du har keps, hatt eller annat på huvudet...
(Alt använder paraplyet mot solen)

Så kan det vara jätteskönt att spela golf i värmen.

Men...

- Blinningar och hästflugor gillar också värmen. Och att bitas... Cirkulerar ofta runt tee och green.

- Flugor blir som galna runt skallen på svettiga golfare. Fråga mig, jag VET!

- Och sist men inte minst, hjärnan "mjuknar" rätt fort, man skall inte beskyllas för att fatta sina mest genomtänkta beslut i 30 graders värme...

Jag föredrar nog lite mulet, uppehåll, lätt vind och runt 18 - 20 grader.

DET är bra golfväder för mig.

Nej, inget uppehåll. Jag kanske borde bespara omvärlden min "golf", men nej... Jag fortsätter trots bristen på framgångar detta år att oförtrutet kämpa med mitt spel.

Nya klubbor har jag sagt är beställda.
Numera även levererade.
Synd att det inte ingick en ny sving på köpet...

För nu så har man alltså blivit Callawayspelare, något jag aldrig trott mig själv om. Varför vet jag inte riktigt, men det har inte känts så.
Men nu är det ett obestridigt faktum. Sprillans nya X22-or pryder bagens övriga innehåll.

Känns jättebra! Synd som sagt att svingen beter sig lika opålitligt som förr. Eller snarare att mina sedvanliga bekymmer är PRECIS lika pålitliga som någonsin förr. Beror på hur man ser det. Resultatet (i alla fall en vettig score över 18 hål) blir än så länge detsamma. 15-16 helt OK hål. 2-3 som är ALLT annat än OK.

Semestermånad närmar sig. Nya klubbor borde inspirera till att TRÄNA.
Dave sa tidigt att det inte fanns nå´t att skylla på, det var bara att träna. Håller med.
(Lite tröstande är det faktiskt att se Dave slå drivar emellanåt. Även han kan placera dem på HELT andra platser än han vill... Trots att han tränat.)

Så jag tog honom på orden. Träna var det som gällde. Slimma till sig lite.

Sagt och gjort. Joggning var tredje dag. Nyttigare kost. Promenad så fort det finns tid och möjlighet. Och så golf. MINST en gång, helst två, i veckan. Ambitiöst? Visst, men det är ju GOLF vi snackar, och är det något ALLA tycks veta, så är det att golf tar TID. OK, det GÖR det, men då kan man ju låta det göra det då.

Alltså skall det bli lite mer tid i sommar. Rangen för att nöta svingrörelse. Se om man kan få någon sorts kontroll över muskulaturen även om det verkar hopplöst i nuläget. (Så fort man blir trött och/eller okoncentrerad tar högernäven över på toppen av baksvingen och förstör allt vad sving heter... För att inte tala om att man tappar allt tempo som möjligen skulle kunna betraktas som lugnt...)

Utöver rangen skall övningsgreenen besökas! Och trädgården nötas! Närspel, nyckeln till alla bra scorer. Jag MÅSTE sluta vara rädd för att misslyckas...
Vill inte se en enda duffad "råtta" till skutta iväg istället för slaget jag försökt slå...

Japp. Då var det sagt. Eller snarare skrivet.
Nu har jag satt ribban. Högt. Eller åtminstone försökt få upp den lite.
Att gå ut och göra 10 slag (eller ibland mer) över hcp rond efter rond är inget kul.

Speciellt när jag faktiskt vet att det inte skulle behöva vara så.

Så hände det till slut. Det jag nästan börjat ge upp hoppet om. 
Jag lyckades trassla med mig bollen runt på 79 brutto. Låt vara på Tjörns GK, en bana med par 68, så det kunde känts bättre så sett, men 79 är 79. Inte 80. Och definitivt inte mer än så, vilket inte varit ovanligt den här sega säsongsupptakten.

Att man sedan gav sig till att spela 18 hål till på Öijared redan samma kväll (som inte var under 80, jag erkänner!) men det hör på något sätt inte hit.
 

Jag dröjer istället kvar en stund på Tjörns rätt korta och bitvis trixiga bana. Väldigt fint skick förresten!

Vi hade alla väder under "resan". Mulet, sol och varmt, mulet igen, blåsigt, regn, t o m en åskknall (en bra bit bort, förvisso, men jag såg blixten!) och slutligen bara vanligt hederligt mulet försommarväder igen de sista hålen ner mot det nybyggda klubbhuset.

Men 79 alltså. Med 3 rysligt onödiga dubblar och 6 (sex!) missade birdies från anständigt nära håll.

Om jag bara... Äh, du vet hur fånigt man resonerar.

79 kunde varit betydligt bättre. Och förhoppningsvis blir det så vid något senare tillfälle i sommar.

Om vi nu kan kalla det som kallas väder utanför fönstret för sommar. Knappt 15 grader i luften och max 12 i vattnet. Inte ens JAG badar. Och det brukar jag inte banga för...

Nej vi får hoppas det kan bli lite mer golf, och snart med nya järnspakar. Callaway X22 beställda.

Gissa om jag ser fram mot nya scorer under 80?

Go´ känsla - vad är det? Går det att definiera lätt?

Jag tror inte det.

För trots oändligt många instruktionsartiklar i Svensk Golf, med ordrika beskrivningar och färggranna illustrerade bilder med massor av grafik på för att ytterligare tydliggöra vad instruerande pro vill förmedla, så blir jag ändå inte riktigt klok på swingen. För, det är ju det där med "Go´ känsla". Eller, kanske är det precis tvärt om. Det är på den goa känslan jag BLIR klok. När den väl infinner sig. När man hittar en liten teori som ger lite resultat, när man får ett halmstrå att klamra sig fast vid, nåt att tro på och i bästa fall, kunna bygga vidare på.

Igår blåste det. Rätt mycket faktiskt. Men det är ju egentligen bara kul. Om man har lite "smäll" i spelet. Och (med några undantag) hade jag det igår.

Vi spelade Parkbanan på Öijared.

Trång. Inte alls lämplig i hårda vindar. Jättelätt att slå bort bollen. Men igår funkade det. Hyfsat.

Vinden är faktiskt en riktigt bra "kompis" - om man bara vågar lita på den. Det vet vi som varit och spelat linksgolf i Skottland. Och fått sikta rätt ut i havet för att (förhoppningsvis) få hjälp av vinden att driva bollen in på fairway eller green igen. En nästan euforiskt go´ känsla - när det lyckas!

Självklart påverkar inte vinden lika mycket på Öijareds Parkbana som till exempel på Portpatrick Dunskey GC i Skottland. Och inte blåste det i närheten av så mycket heller. Men lite fläktade det allt. Och jag blåste INTE bort den här gången. Blev tvärt om en rätt anständig score. 3 slag över hcp. Bäst i år. Och en av de bättre på Parkbanan f ö.

Inte blev det sämre för att jag även vann matchen mot Mike. Gissa om det var en smula efterlängtat...?

Mike laddar för inspel mot 5:e hålets green (flaggan skymtar mellan björkstammarna)

Golf... Det är ju just ett jävla spel man fått för sig att man skall spela.

Svårt och obegripligt.

Det enda man kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting.

Det som fungerar ena dagen är som bortblåst dagen efter. Och tvärt om.

Om man som jag spelar väldigt mycket på känsla, och inte hittar just "känslan" när man är "därute", så går det...

...ungefär som det gör just nu, dvs inte alls särskilt bra.

Hela min känsla bygger nämligen på dels mentala bilder inne i skallen och dels på att man har självförtroende och kontroll på sitt korta spel. Go´ bollträff. Har man det vid chipar och pitchar, ja då vågar man slå fulla slag också. Då hittar man tempo, uppvridning, hyfsat swingspår och bra träff på bollen då också.

Nu är svingrörelsen lika stabil och elegant som hos en gravid truck...

Och den mentala biografen har drabbats av totalt strömavbrott.

Jag har med andra ord inte en aning om vad det är jag håller på med.

Låter väl förtroendeingivande? Inte?

Glädjande nog - om det nu kan anses som glädjande - är ju att jag känt så här förut, och lyckats skrämma liv i både swing, spel och score, så det skall nog gå den här gången också.

För även om man emellanåt bara vill lämna bagen precis där den står på fairway efter ännu ett totalt misslyckt försök till inspel och stillsamt gå därifrån, så gör man ju inte det. Man är trots allt dum nog (eller nå´t) för att inte ge sig, att inte ge upp hoppet om att det vänder, kanske redan efter nästa slag, nästa hål, sista 9...

Tur man är GAIS:are.

Dels är man van vid motgångar... Fått lära sig att ta dem. Även om det är jobbigt. Jag menar, leda med 2-0 med 2 minuter kvar mot Kalmar i söndags och få OAVGJORT!

Kändes "sådär", kan jag meddela.

Men, sanningen är den, att GAIS kommer ALLTID igen, och det gör jag också!

Men det finns ju, som tur är, de som kan...
Dave t ex.

En torsdag med hotfullt gråväder inåt land och lite regnstänk i höjd med Skere styrde jag till Falkenberg och Vinbergs GK. Möttes av en för mig som är van vid storklubben, en härlig golfsyn i form av inbjudande och inbjudande golfhål, ett rött litet klubbhus med smattrande klubbflaggor och en nästan tom grusad parkering. PRECIS som man förväntar sig på en liten "lansdsortsklubb". Och finns det - som golfare - något mer avkopplande än att se att det inte är någon trängsel på banan? Inte för mig i alla fall.
Kanske förväntade Vinberg GKs medlemmar sig regn och elände denna dag, vad vet jag, men vädret skulle komma att bli lite blåsigt, men uppehåll. Bra golfväder med andra ord!

Vännen Gus väntade redan i dörren till klubbhuset när jag dragit i handbromsen. Härligt med trevligt välkomnande och en kopp gott kaffe i restaurangen före spel.

Banan är en rätt kort parkbana med relativt små greener. Onekligen rätt stor kontrast till Öijareds Gamla... Första 9 ligger nere kring klubbhusmiljön och sista 9 klättrar upp lite på kullarna ovanför. Även om banan kan anses ganska kort är den på inget sätt särskilt lättscorad. Området är, som alltid i Halland, ofta utsatt för vind, vilket tillsammans med en hel del hinder i form av vattendrag, inbunkrade greener och outgränser som i högsta grad påverkar spelet. Detta sammantaget gör att den är förvånansvärt högt rankad på slopen. Men man (åtminstone jag) behövde de slagen.

Det fanns åtskilliga minnesvärda hål längs banan, men för att nämna ett, så var vyn från den högt belägna teen på 18:e magnifik. Ett par-5 där man hade många möjligheter beroende på hur vågad man är med drivern.

ÄNTLIGEN kändes det riktigt roligt med golf igen!

Jag kan inte låta bli att nämna att jag vann vår match (som givetvis spelades scratch) med 2/1...

På söndagskvällen hade man så skakat av sig det Halländska resdammet och var på nytt ute och trampade turf på Öijareds Nya Bana som helgavslutning. Banan var torr och hård, gles fairway (behöver regn för att börja växa ordentligt!) och ojämn växt på de nedklippta och hyfsat snabba greenerna (man hade haft seriespel där under lördagen) vilket gjorde att puttarna höll linjen "sådär" om man skall vara ärlig.

Men jag vet att greenerna på Nya innehåller mängder av olika gräsarter som gör att de aldrig blir riktigt fina förrän efter midsommar.

Slog i alla fall ett antal (typ 5-6 ) riktigt bra slag. Men... Mer var det inte. Resten tänker jag förtränga. Att Mike vann matchen igen är ganska självklart. 3/2. Irriterande, men inte desto mindre självklart.

Får intala mig att jag får hålla mig till min nyligen intränade plan. Att träna...

Så har vi vandrat längs den Gamla Banans nyrenoverade fairways och ombyggda greenområden. Peggat på nya tees. Testat den bitvis förändrade sträckningen. Njutit av Pierre Fulkes layout. Kort sagt, vi har spelat Gamla igen - efter drygt 2 ½ år.

16 september 2006 stängdes den och grävmaskinerna förvandlade den till en oigenkännlig massa av jord, lera och sand. 23 augusti 2008 spelades invigningstävling och därefter "Stenplockargolf". Sen stängdes den igen.

1 maj 2009 var det RIKTIG nypremiär. Och 10 maj kom så det absolut viktigaste datumet i Gamla Banans drygt 50-åriga historia. Max, Dave, Mike och jag själv peggade upp på 1:an.

Gråmulet, lite snål vind och inte jättemånga grader i luften. 15 max. Men ändå en härlig känsla att få lov att testa denna skapelse. Ett monster. Kan man säga... För den är inte lätt. Inte så lång, kanske, i alla fall inte från gul tee, (det finns undantag!), men det gäller ju att hålla bollen på den klippta delen av banan. Ruffen... är inte snäll. Bunkrar finns det gott om, de är rätt stora. Betydligt brantare kanter än man är van vid, i alla fall på Öijared, och greenområdena är stora och rejält ondulerade. Har man inte med ett bra närspel och en het putter ut på banan, då blir det ingen score... Ingen vettig, i alla fall.

Nej, den dagen man går hem och har försvarat hcp på Gamla, då kommer man att vara nöjd! Däremot är den ju väldigt fin och utmanande på alla sätt och vis, så jag tror den, i alla fall i mitt fall, kommer att vara en bana likt Varbergs Västra. En tuff bana som man nästan alltid "får stryk av", men redan i bilen på väg hem växer revanschbegäret. Precis som det skall vara.

"Nästa gång, då...!"

Nej, jag gick inte på hcp, men det gjorde ingen annan i bollen heller. Och nej, jag blev inte sist den här gången. Alltså, ett steg framåt denna golfmässigt tunga säsongsstart.

Men jag hoppas det kan bli fler ronder på Gamla längre fram, jag har revansch att utkräva!

Nu får det som sagt vara nog!

Söndagskväll och avkopplande golf. På Nya Banan, Öijared. Match mot Mike som vanligt. Och, vilket är det som får vara bra nu då? Jo, stryk - igen. Och inte måttligt, heller. 5/4 eller nåt sånt. Vann bara två hål tror jag.

"Uselt" var ordet, sa Bull. Jag brukar inte torska på det här viset. Mutter, mummel...

Det blir till att skärpa till sig. Antingen det eller lägga av. Och lägga av är väl inte direkt aktuellt efter snart 30 års harvande, även om gudarna skall veta att man velat lägga ut klubborna BILLIGT på Blocket ibland.

Så... Fr o m kommande vecka skall det bli lite fysträning och chipövningar. Till att börja med. Hitta känsla för bollträff. Våga slå. Det är framför allt i närspelet jag tappar typ ett slag per hål och det går ju inte, det säger ju sig själv...

Söndag idag också. Premiärspel för vår del på Öijareds nyrenoverade Gamla bana. Skall bli väldigt intressant. Har haft förmånen att testa en blöt oktoberdag också, men det räknas liksom inte. Idag är det PREMIÄR. Mike, Max och förhoppningsvis Dave är med. Prestige, med andra ord.

Återkommer med hur det gick...

Gamla Banan, 1:a tee

Hur lockande är det med 36 hål golf när man vaknar till en visserligen vacker dag på en fantastisk golfanläggning, sovit rätt en oroligt, är kallsvettig, har huvudvärk, ett hjärta som "skenar" och dessutom är HUNGRIG? Hungrig - och inte får göra särskilt mycket åt saken...

Stärkt av en fantastisk frukost bestående av ett kokt ägg, två skivor ost, två skivor skinka, gurka, sallad och kaffe stod man trots allt på 1:a tee på Långe Jan. Tävlingsrond. Utan att för den sakens skull må särskilt mycket bättre... Kunde detta sluta på något annat sätt än...? Nej. Det tog väl 9 hål innan man började känna att livsandarna återvände. Inte för att golfen gick särskilt bra - tvärt om... Uselt är ett för snällt uttryck. Utspelen funkade någorlunda, ett och annat järnslag satt, men sen... Stendött närspel och treputt var legio. Oerhört osams med wedgarna. Slagen gick i alla möjliga - och omöjliga - väderstreck. Oftast inte dit jag tänkt. Frustrerande! Ingen score att berätta om, om man säger. Men, ibland får man skylla sig själv... Det behövs energi för att scora.

Dave spelade bra. Riktigt bra.. Max bättre än under söndagen och t o m Mike hängde med hyfsat i protokollet.

Slokörad drog man sig tillbaka till lägenheten och ännu en soppa medan de andra käkade gott i restaurangen. Det var i sanningens namn OERHÖRT lockande att ge upp för dagen. Detta nästintill otänkbara otyg. Ge upp... Blev tack och lov till slut övertalad av Mike att kämpa mig runt 18 hål till. Kändes bra. Att gå runt med de andra alltså. Golfen gick inte bättre, men det var lite roligare i alla fall.
Vi spelade Långe Erik på eftermiddagen. Längre och svårare. Tyckte vi. Tävlade inte, så det var en smula lojt. Märks mest på Dave. Han har inte kopplat på skärpan. Det hindrar honom ju inte att spöa mig så det står härliga till, men det sa inte så mycket den här resan.
Max lufsar på. Som han alltid gör. Spelade väldigt jämnt och imponerande. Hade vissa besök i skog och mark, men den gamle mannen hittar ju alltid bollen - och räddar sig med som sämst en bogey. Orättvist. Eller inte.
Mike har vaknat. Spelade bra igen. Kul. Han t o m PUTTAR helt ok.

Tisdag och hemresa, Det blir lite väl snärjigt när man har tider att passa i Göteborg. Man hinner liksom inte njuta av allt fint Ekerum har att erbjuda. Vi var först till frukostbuffén och slog sedan ut lite efter kl 7 i 2 st 2-bollar för att vinna tid. Och det värsta är ju att man är gör det. Vinner tid, alltså. Om ingen är ivägen. Över en timme snabbare än om vi harvat 4-boll. Vilket i o f s är mycket roligare. Att spela tillsammans. Nu var det bara Mike (som försvarade hcp 9 över par på rundan) som fick "njuta" av mina överstegsfinter och tvåfotsdribblingar längs banan. Slog bara bort en boll. Trots det... vill jag glömma mitt spel på Ekerum, men gärna minnas resan i fantastiskt väder, de fina banorna och gratulera Dave som tagit ledningen i vår interna kamp.

Till Öland återvänder vi garanterat!

Egentligen är det nog lite för långt att åka för att spela golf ett par dagar. Från Göteborg till Öland alltså, 40 mil enkel väg. Men vissa ställen är värda det. Ekerum är ett sådant ställe. Redan när man kör genom Kalmar känner man hur magen börjar vibrera av förväntningar. (Kalmar är ett häftigt ställe där det ligger precis vid havet...) Under färden över Ölandsbron njuter man sedan av utsikten och den här gången givetvis av det fantastiska vårvädret. De sista milen upp mot anläggningen går genom Ölands vackra platta natur. Allvaret. Efter orten Rälla dyker de första golfhålen upp på vänster sida. "Där är det där monstret" säger någon i bilen när man ser greenområdet på Långe Jans 14:e hål. Ja, där kan man ställa till det, tänker jag och får minnesbilder jag inte vill ha av missade utspel och hopplöst harvande i greenbunkern. Föga anade jag väl att det där med bunkrar och harvande var nåt som låg framför mig då, men det är en annan sak.

Ekerums flotta anläggning visualiseras på slätten. Vita, långa 3-vånings lägenhetsbyggnader. Bara tanken på att ännu en gång få bo där ett par nätter gör mig faktiskt glad. Jag minns första gången jag såg det. Tyckte det såg alldeles för lyxigt och pråligt ut. Det räckte med ett besök för att ändra åsikt. Jag tycker Ekerum är något så motsägelsefullt som en alldeles lagom lyxanläggning. Snyggt, fräckt, genomtänkt och klubbhuset har stor "golfkänsla". Trevligt bemötande såklart, god mat i nyligen ombyggd restaurang, fint boende som tidigare sagt med utsikt över Långe Jans öppningshål från lägenheterna och därbortom... havet.

Golfbanorna är oerhört utmanande. Ganska långa. Stora, vågiga greener. Mycket bunkrar. Jag gillar inte bunkrar. Det har framgått nu va? Till i år har man i alla fall bytt de avslutande 9-hålsslingorna så Långe Jan fått Långe Eriks tidigare avslutning och tvärt om. Intressant. Detta gör att Långe Jan blivit den NÅGOT "lättare" banan enligt vårt sätt att se. (Enligt slopen också.) Men båda banorna är kul och VÄLDIGT utmanande att spela.

Vi hinner 18 hål på Långe Jan innan det blir mörkt. Vi är lite sega efter bilresan. Max packar upp sprillans nya klubbor ut kartonger, papper och plast och är givetvis inte kompis med alla spakarna med en gång. Bl a far ett och annat utslag med drivern i märkliga riktningar. Dave är väl den som hittar sitt spel snabbast. Kanske beroende på att han faktiskt både tränat och spelat en hel del redan... Mike brottas med sin förbannade driver. Det vill sig INTE. Han ger med jämna mellanrum upp och spelar järn från tee istället. Själv känner jag mig mjuk i kroppen och harmonisk. Tycker det är kul, även om jag inte får någon särskilt bra score. Känner inte av att jag för tillfället nekar mig själv mycket av livets goda vad gäller mat och dryck. (Tro mig, det kändes konstigt att sitta kvar i bilen med min kostersättning medan de andra käkade "Dagens" på en restaurang på vägen ner.) Men nu känns det fint. Hade jag vetat hur det skulle bli sen, under de andra dagarna, hade jag nog försökt göra som Kjell Enhager försöker förmedla att man ska göra, nämligen att fånga känslan, ta den tillvara och försöka använda den när det känns mindre bra.

Alla kämpar vi med längden på våra puttar på de stora, ondulerade greenerna. Det är kvällsfuktigt, lite "långhårigt" så här på söndagskvällen och trögt. Svårt att "koma nära", ge sig själv chansen att sänka.

Men vi är nöjda, mycket nöjda när vi kommer in. De andra drar iväg till restaurangen för en bit mat, jag går till lägenheten. Skall mixa ännu en soppa till "middag"...

Söndag eftermiddag på Öijared och ledigt för spel på Parkbanan. Förvånansvärt lite folk. Skönt för oss. Årets andra fulla 18-hålare och Mike stod, som så ofta, för "motståndet". Parkbanan börjar med ett korthål med utslag från taket (ganska fräckt!) mot en green vaktad av vatten bakom och till vänster på första hålet. Match gällde. Som alltid nästan när vi spelar själva eftersom vi bara ligger några ynka decimaler från varandra i hcp. 8 komma nånting  bägge två. Då är match en idealisk spelform, dessutom väldigt rolig!

Green! Jag träffade i alla fall green. Att jag sedan efter en elegant 3-putt endast fått delning av hålet med Mike (som fått rädda med en chip tvåputt från vattenkanten) är en annan sak.

Vad kan man säga? Men man tränar ju inte! Uppehåll under ett halvår, sedan är man korkad nog att tro att det bara är att ta fram allt när det är vår... Vad har det blivit? Ett par omgångar på drivingrangen, javisst. Ett och annat slag sitter, men... Var är min relativa säkerhet? Var är mitt normalt grymma korta spel (100 och in)? Var är mitt NÄRSPEL (som är mitt signum och skälet till att jag har - och ganska ofta faktiskt, spelar på) singelhandicap?

Sedan är det ju fascinerande att man redan efter nån timme ute på banan redan känner sig hemma och bekväm ute på gräsytorna - som om det aldrig varit nån vinter...

Mike slår sina drivar så uselt den här dagen att man blir mörkrädd. Snap-hook vänster. Det dröjer inte länge innan drivern är "bänkad". Men har ju en smäll med sina långa järn att som gör att man blir rent förbannad. Han slår lika långt med sin järn-trea som jag gör med drivern.

Att man sedan inte BEHÖVER driver över huvud taget på Parkbanan är en annan sak. Trång och trixig, svårscorad. Skyller jag på. För jag förlorade - igen. Redan på 15:e skakade vi hand. Pinsamt! För jag BRUKAR vara bra på matchspel. Tro det eller ej Mr Matchspelskungen!

Nu väntar emellertid "riktig" säsongsstart och UTMANING! Inte minst för mig. Det som fortfarande lever av vår gamla anrika tävling Torsten Cup skall inledas. (Löper över hela säsongen och inbegrep tidigare 6 tävlingsrundor. Slag med hcp. Vi har inte bestämt vad det blir i år, det gör vi i bilen på väg ner.)

Vi skall till Ekerum på Öland. 72 hål på 3 dagar. Och det som gör det extra intressant för min del är att förutom att swingen och framför allt närspelet alltså fortfarande lyser med sin frånvaro, så käkar man bara soppor i ett hälsokör som heter Cambridgekuren, och det skall bli VÄLDIGT intressant att se hur man orkar. Mats Härd på G-P-sporten har ju hävdat ju att "golf inte är någon idrott, för man svettas inte medan man utövar den" (han har aldrig sett MIG efter 18 hål) men jag känner onekligen viss oro för oavsett om det ÄR en idrott eller inte, så går det å en hel del energi att vandra 72 hål med full fokus på att spöa skiten ur polarna.

Imorgon söndag bär det av. Max. Mike, Dave och jag själv drar till Öland. Den som lever får se..

Äntligen tvåsiffrigt! Ja antal grader alltså. Utomhus.
Vilket väl får anses vara ett säkert tecken på att det är över för den här gången. Höst- och vintermörkret alltså. Är det bara jag som tycker den gångna vintern varit extra seg och lång?

Skit samma, nu är det APRIL och vår! Solen värmer, gatorna dammar och fåglarna gallskriker i skogen.
"Fan va´ gôtt"... höll jag på att säga.
Och vår för mig är ju inte bara glädjen över att det blir ljust och varmare, utan onekligen till viss del även för att det kan bli tal om golf.
Eller... Ganska mycket därför. Även om jag inte spelar fullt så mycket (som jag kanske skulle vilja) eller som många andra stollar. Och definitivt inte på vintern längre. Kallt. Halt. Blött. Ingen "känsla". Så det får vara.

Men nu var det dags!

Efter ett skamligt förslag från min ständige vapendragare och motståndare genom snart 30 år som golfare Mike, beslöts att för första gången i år damma av swingen och se hur illa det var ställt egentligen. Sagt och gjort. Klubborna skulle obönhörligen fram! Jag fick visserligen kliva över yngste sonens scoututrustning, slarvigt inslängd efter senaste hajken och ett gäng ihopvikta flyttkartonger för att komma åt dem, men där var de...  Längst in i förrådet har de stått, klubborna. Pinsamt oputsade och bortglömda. Med leran kvar som ledsamt minne på bladet till järnåttan från det sista misslyckade inspel jag slog i höstas. Ett tappert försök att nå 18:e green på den sprillans nyrenoverade, och ännu ej öppnade Gamla Banan på Öijared, vilken vi på nåder fått lov att provspela denna 2008 års sista golfrond en mulen måndag i slutet av oktober.
 

Efter lite planerande stod vi så efter varsin "hink" med bollar på rangen. Uppvärmning? Mot bättre vetande, inte troligt. "Två knäböj och en provsving" brukar Max säga innan vi skall spela, och det är väl dessvärre närmare sanningen än nåt annat. Värma upp förresten... är inte det att hinna med en kopp kaffe?
 

Nej, av grabbarna i vanliga gänget det är väl bara Dave som envetet står och nöter före spelet, men det beror i sanningens namn helt på hur motiverad han är för dagen. Blev det en smula sent dagen innan kan det nog sagt vara si och så för hans del också. Men... Denna soliga, lätt kyliga söndag i slutet av mars månad 2009 var varken Max eller Dave med.

Tids nog skall vi tampas med dem igen, nu var det bara den oförställda glädjen att ÄNTLIGEN få jaga den lille bollen igen som gällde!

2 timmar senare hade man fått stryk. 18 hål match på Nya Banan. 2 upp efter 2 hål hjälpte ju inte. Mike vann. Djupt orättvist. Naturligtvis.

Men... det var ju knappt ens premiär. Bara lite uppvärmning. Eller?