Golf – ett jävla påfund…
Golf... Det är ju just ett jävla spel man fått för sig att man skall spela.
Svårt och obegripligt.
Det enda man kan vara säker på är att man inte kan vara säker på någonting.
Det som fungerar ena dagen är som bortblåst dagen efter. Och tvärt om.
Om man som jag spelar väldigt mycket på känsla, och inte hittar just "känslan" när man är "därute", så går det...
...ungefär som det gör just nu, dvs inte alls särskilt bra.
Hela min känsla bygger nämligen på dels mentala bilder inne i skallen och dels på att man har självförtroende och kontroll på sitt korta spel. Go´ bollträff. Har man det vid chipar och pitchar, ja då vågar man slå fulla slag också. Då hittar man tempo, uppvridning, hyfsat swingspår och bra träff på bollen då också.
Nu är svingrörelsen lika stabil och elegant som hos en gravid truck...
Och den mentala biografen har drabbats av totalt strömavbrott.
Jag har med andra ord inte en aning om vad det är jag håller på med.
Låter väl förtroendeingivande? Inte?
Glädjande nog - om det nu kan anses som glädjande - är ju att jag känt så här förut, och lyckats skrämma liv i både swing, spel och score, så det skall nog gå den här gången också.
För även om man emellanåt bara vill lämna bagen precis där den står på fairway efter ännu ett totalt misslyckt försök till inspel och stillsamt gå därifrån, så gör man ju inte det. Man är trots allt dum nog (eller nå´t) för att inte ge sig, att inte ge upp hoppet om att det vänder, kanske redan efter nästa slag, nästa hål, sista 9...
Tur man är GAIS:are.
Dels är man van vid motgångar... Fått lära sig att ta dem. Även om det är jobbigt. Jag menar, leda med 2-0 med 2 minuter kvar mot Kalmar i söndags och få OAVGJORT!
Kändes "sådär", kan jag meddela.
Men, sanningen är den, att GAIS kommer ALLTID igen, och det gör jag också!
Men det finns ju, som tur är, de som kan...
Dave t ex.
