golfsnack

Egentligen är det nog lite för långt att åka för att spela golf ett par dagar. Från Göteborg till Öland alltså, 40 mil enkel väg. Men vissa ställen är värda det. Ekerum är ett sådant ställe. Redan när man kör genom Kalmar känner man hur magen börjar vibrera av förväntningar. (Kalmar är ett häftigt ställe där det ligger precis vid havet...) Under färden över Ölandsbron njuter man sedan av utsikten och den här gången givetvis av det fantastiska vårvädret. De sista milen upp mot anläggningen går genom Ölands vackra platta natur. Allvaret. Efter orten Rälla dyker de första golfhålen upp på vänster sida. "Där är det där monstret" säger någon i bilen när man ser greenområdet på Långe Jans 14:e hål. Ja, där kan man ställa till det, tänker jag och får minnesbilder jag inte vill ha av missade utspel och hopplöst harvande i greenbunkern. Föga anade jag väl att det där med bunkrar och harvande var nåt som låg framför mig då, men det är en annan sak.

Ekerums flotta anläggning visualiseras på slätten. Vita, långa 3-vånings lägenhetsbyggnader. Bara tanken på att ännu en gång få bo där ett par nätter gör mig faktiskt glad. Jag minns första gången jag såg det. Tyckte det såg alldeles för lyxigt och pråligt ut. Det räckte med ett besök för att ändra åsikt. Jag tycker Ekerum är något så motsägelsefullt som en alldeles lagom lyxanläggning. Snyggt, fräckt, genomtänkt och klubbhuset har stor "golfkänsla". Trevligt bemötande såklart, god mat i nyligen ombyggd restaurang, fint boende som tidigare sagt med utsikt över Långe Jans öppningshål från lägenheterna och därbortom... havet.

Golfbanorna är oerhört utmanande. Ganska långa. Stora, vågiga greener. Mycket bunkrar. Jag gillar inte bunkrar. Det har framgått nu va? Till i år har man i alla fall bytt de avslutande 9-hålsslingorna så Långe Jan fått Långe Eriks tidigare avslutning och tvärt om. Intressant. Detta gör att Långe Jan blivit den NÅGOT "lättare" banan enligt vårt sätt att se. (Enligt slopen också.) Men båda banorna är kul och VÄLDIGT utmanande att spela.

Vi hinner 18 hål på Långe Jan innan det blir mörkt. Vi är lite sega efter bilresan. Max packar upp sprillans nya klubbor ut kartonger, papper och plast och är givetvis inte kompis med alla spakarna med en gång. Bl a far ett och annat utslag med drivern i märkliga riktningar. Dave är väl den som hittar sitt spel snabbast. Kanske beroende på att han faktiskt både tränat och spelat en hel del redan... Mike brottas med sin förbannade driver. Det vill sig INTE. Han ger med jämna mellanrum upp och spelar järn från tee istället. Själv känner jag mig mjuk i kroppen och harmonisk. Tycker det är kul, även om jag inte får någon särskilt bra score. Känner inte av att jag för tillfället nekar mig själv mycket av livets goda vad gäller mat och dryck. (Tro mig, det kändes konstigt att sitta kvar i bilen med min kostersättning medan de andra käkade "Dagens" på en restaurang på vägen ner.) Men nu känns det fint. Hade jag vetat hur det skulle bli sen, under de andra dagarna, hade jag nog försökt göra som Kjell Enhager försöker förmedla att man ska göra, nämligen att fånga känslan, ta den tillvara och försöka använda den när det känns mindre bra.

Alla kämpar vi med längden på våra puttar på de stora, ondulerade greenerna. Det är kvällsfuktigt, lite "långhårigt" så här på söndagskvällen och trögt. Svårt att "koma nära", ge sig själv chansen att sänka.

Men vi är nöjda, mycket nöjda när vi kommer in. De andra drar iväg till restaurangen för en bit mat, jag går till lägenheten. Skall mixa ännu en soppa till "middag"...

Söndag eftermiddag på Öijared och ledigt för spel på Parkbanan. Förvånansvärt lite folk. Skönt för oss. Årets andra fulla 18-hålare och Mike stod, som så ofta, för "motståndet". Parkbanan börjar med ett korthål med utslag från taket (ganska fräckt!) mot en green vaktad av vatten bakom och till vänster på första hålet. Match gällde. Som alltid nästan när vi spelar själva eftersom vi bara ligger några ynka decimaler från varandra i hcp. 8 komma nånting  bägge två. Då är match en idealisk spelform, dessutom väldigt rolig!

Green! Jag träffade i alla fall green. Att jag sedan efter en elegant 3-putt endast fått delning av hålet med Mike (som fått rädda med en chip tvåputt från vattenkanten) är en annan sak.

Vad kan man säga? Men man tränar ju inte! Uppehåll under ett halvår, sedan är man korkad nog att tro att det bara är att ta fram allt när det är vår... Vad har det blivit? Ett par omgångar på drivingrangen, javisst. Ett och annat slag sitter, men... Var är min relativa säkerhet? Var är mitt normalt grymma korta spel (100 och in)? Var är mitt NÄRSPEL (som är mitt signum och skälet till att jag har - och ganska ofta faktiskt, spelar på) singelhandicap?

Sedan är det ju fascinerande att man redan efter nån timme ute på banan redan känner sig hemma och bekväm ute på gräsytorna - som om det aldrig varit nån vinter...

Mike slår sina drivar så uselt den här dagen att man blir mörkrädd. Snap-hook vänster. Det dröjer inte länge innan drivern är "bänkad". Men har ju en smäll med sina långa järn att som gör att man blir rent förbannad. Han slår lika långt med sin järn-trea som jag gör med drivern.

Att man sedan inte BEHÖVER driver över huvud taget på Parkbanan är en annan sak. Trång och trixig, svårscorad. Skyller jag på. För jag förlorade - igen. Redan på 15:e skakade vi hand. Pinsamt! För jag BRUKAR vara bra på matchspel. Tro det eller ej Mr Matchspelskungen!

Nu väntar emellertid "riktig" säsongsstart och UTMANING! Inte minst för mig. Det som fortfarande lever av vår gamla anrika tävling Torsten Cup skall inledas. (Löper över hela säsongen och inbegrep tidigare 6 tävlingsrundor. Slag med hcp. Vi har inte bestämt vad det blir i år, det gör vi i bilen på väg ner.)

Vi skall till Ekerum på Öland. 72 hål på 3 dagar. Och det som gör det extra intressant för min del är att förutom att swingen och framför allt närspelet alltså fortfarande lyser med sin frånvaro, så käkar man bara soppor i ett hälsokör som heter Cambridgekuren, och det skall bli VÄLDIGT intressant att se hur man orkar. Mats Härd på G-P-sporten har ju hävdat ju att "golf inte är någon idrott, för man svettas inte medan man utövar den" (han har aldrig sett MIG efter 18 hål) men jag känner onekligen viss oro för oavsett om det ÄR en idrott eller inte, så går det å en hel del energi att vandra 72 hål med full fokus på att spöa skiten ur polarna.

Imorgon söndag bär det av. Max. Mike, Dave och jag själv drar till Öland. Den som lever får se..

Äntligen tvåsiffrigt! Ja antal grader alltså. Utomhus.
Vilket väl får anses vara ett säkert tecken på att det är över för den här gången. Höst- och vintermörkret alltså. Är det bara jag som tycker den gångna vintern varit extra seg och lång?

Skit samma, nu är det APRIL och vår! Solen värmer, gatorna dammar och fåglarna gallskriker i skogen.
"Fan va´ gôtt"... höll jag på att säga.
Och vår för mig är ju inte bara glädjen över att det blir ljust och varmare, utan onekligen till viss del även för att det kan bli tal om golf.
Eller... Ganska mycket därför. Även om jag inte spelar fullt så mycket (som jag kanske skulle vilja) eller som många andra stollar. Och definitivt inte på vintern längre. Kallt. Halt. Blött. Ingen "känsla". Så det får vara.

Men nu var det dags!

Efter ett skamligt förslag från min ständige vapendragare och motståndare genom snart 30 år som golfare Mike, beslöts att för första gången i år damma av swingen och se hur illa det var ställt egentligen. Sagt och gjort. Klubborna skulle obönhörligen fram! Jag fick visserligen kliva över yngste sonens scoututrustning, slarvigt inslängd efter senaste hajken och ett gäng ihopvikta flyttkartonger för att komma åt dem, men där var de...  Längst in i förrådet har de stått, klubborna. Pinsamt oputsade och bortglömda. Med leran kvar som ledsamt minne på bladet till järnåttan från det sista misslyckade inspel jag slog i höstas. Ett tappert försök att nå 18:e green på den sprillans nyrenoverade, och ännu ej öppnade Gamla Banan på Öijared, vilken vi på nåder fått lov att provspela denna 2008 års sista golfrond en mulen måndag i slutet av oktober.
 

Efter lite planerande stod vi så efter varsin "hink" med bollar på rangen. Uppvärmning? Mot bättre vetande, inte troligt. "Två knäböj och en provsving" brukar Max säga innan vi skall spela, och det är väl dessvärre närmare sanningen än nåt annat. Värma upp förresten... är inte det att hinna med en kopp kaffe?
 

Nej, av grabbarna i vanliga gänget det är väl bara Dave som envetet står och nöter före spelet, men det beror i sanningens namn helt på hur motiverad han är för dagen. Blev det en smula sent dagen innan kan det nog sagt vara si och så för hans del också. Men... Denna soliga, lätt kyliga söndag i slutet av mars månad 2009 var varken Max eller Dave med.

Tids nog skall vi tampas med dem igen, nu var det bara den oförställda glädjen att ÄNTLIGEN få jaga den lille bollen igen som gällde!

2 timmar senare hade man fått stryk. 18 hål match på Nya Banan. 2 upp efter 2 hål hjälpte ju inte. Mike vann. Djupt orättvist. Naturligtvis.

Men... det var ju knappt ens premiär. Bara lite uppvärmning. Eller?